Rekommendationer för diagnossättning

Bakgrund till rekommendationerna

Att i svenska journalsystem ställa diagnosen osteoporos på ett standardiserat sätt är viktigt för att kunna kvalitetssäkra vård och även genomföra registerstudier inom denna patientgrupp. Diagnosen osteoporos, som den används än idag fastslogs av WHO 1994 och definierar osteoporos respektive osteopeni enbart utifrån bentäthetsmätning utförd med DXA i ländrygg eller höft (och ibland radius) [1]. Att enbart basera osteoporosdiagnosen på bentäthetsmätning kan dock vara missvisande då patienter med osteopeni kan ha en sammantaget mycket hög frakturrisk och många av de allra äldsta patienter får behandling med osteoporosläkemedel även utan genomgången bentäthetsmätning. Ibland kan även bentäthetsmätningen vara missvisande på grund av skelettpålagringar och andra åldersförändringar som ger falska värden. En amerikansk expertgrupp publicerade 2014 riktlinjer kring diagnossättning av osteoporos. Experterna var utsedda av Nationella osteoporosföreningen (NOF) samt även amerikanska osteoporosföreningen (ASBMR) och även amerikanska ortopediförbundet (AAOS) [2]. Mot bakgrund av detta och med anpassning till svenska förhållanden har nu Svenska Osteoporossällskapet beslutat om följande rekommendationer.

Rekommendation gäller för vårdkontakter där man kan göra en helhetsbedömning av bentäthet och frakturrisk (såsom vid läkarbesök/telefonkontakt eller klinisk tolkning av DXA).

De övergripande diagnoserna rekommenderas för både män och kvinnor i primärvård och sjukhusvård. För de som vill kan man även välja en mer specificerad diagnos enligt nedan, huvudsaken är att M8… registreras i patientjournalen.

Övergripande diagnoser som kan användas för både män och kvinnor

M80.9 (Osteoporos ospec. med fraktur)

  • Osteoporos via DXA samt lågenergifraktur.
  • Genomgången höftfraktur pga. lågenergivåld (oavsett DXA)
  • Osteopeni via DXA samt en eller flera lågenergifrakturer med indikation för osteoporosläkemedel (t.ex. kotkompression eller andra frakturer samt hög frakturrisk).
  • En eller flera lågenergifrakturer där osteoporos bedöms vara den mest sannolika bakomliggande orsaken men där DXA inte bedöms vara genomförbart (t. ex hög ålder, multisjuklighet).

M81.9 (Osteoporos ospec. utan fraktur)

  • Osteoporos via DXA utan fraktur.
  • Osteopeni via DXA utan fraktur fast med indikation för osteoporosläkemedel.
  • Patienter utan fraktur men med indikation för osteoporosläkemedel men där DXA inte bedömdes vara genomförbart.

M85.9 (Andra rubbningar i bentäthet och benstruktur, ospec)

  • Osteopeni med eller utan lågenergifrakturer, utan indikation för osteoporosläkemedel.
  • Barn (< 18 år) med låg bentäthet.

Mer specificerade diagnoser

M80.0 (Osteoporos efter menopausen med fraktur)

  • Som M80.9 men enbart för postmenopausala kvinnor

M81.0 (Osteoporos efter menopausen utan fraktur)

  • Som M81.9 men enbart för postmenopausala kvinnor

M80.4 (Läkemedelsutlöst osteoporos med fraktur)

  • Som M80.9 men där läkemedel bedöms vara den huvudsakliga bakomliggande orsaken (t .ex kortison).

M81.4 (Läkemedelsutlöst osteoporos utan fraktur)

  • Som M81.9 men där läkemedel bedöms vara den huvudsakliga bakomliggande orsaken (t. ex kortison).

M80.5 (Idiopatisk osteoporos med fraktur)

  • Män och kvinnor med låg benmassa samt tidigare lågenergifraktur där ingen bakomliggande orsak kan identifieras (Oftast yngre män och kvinnor, används framförallt på specialistmottagningar).

M81.5 (Idiopatisk osteoporos)

  • Män och kvinnor med låg benmassa utan fraktur där ingen bakomliggande orsak kan identifieras. (Oftast yngre män och kvinnor, används framförallt på specialistmottagningar).

Referenser

  1. Osteoporosis prevention, diagnosis, and therapy. NIH Consens Statement, 2000. 17(1): p. 1-45.
  2. Siris, E.S., et al., The clinical diagnosis of osteoporosis: a position statement from the National Bone Health Alliance Working Group. Osteoporos Int, 2014. 25(5): p. 1439-43.

Senast ändrad: 20 mars 2024