Den 26:e World Congress on Osteoporosis, osteoarthritis and musculoskeletal diseases hölls i Tjeckiens vackra huvudstad Prag i mitten av april. Den arrangeras av International Osteoporosis Foundation (IOF) och European Society for Clinical and Economic Aspects of Osteoporosis and Osteoarthritis (ESCEO). Nästan 8500 personer deltog på O2 Arena eller digitalt.

Best clinical papers 2025

Enligt de senaste 10 årens tradition så inleddes kongressen med att René Rizzoli presenterade sina utvalda ”best clinical papers” 2025. Däribland flera studier som på olika sätt förfinar riskbedömningen för höftfraktur genom t.ex. 3D-rekonstruktion av DXA-bilder eller att sammanfoga information om skelett och mjukvävnad från vanlig DT buk och bäcken. Han tog också upp en uppföljande analys av den randomiserade studien ”Fracture prevention with infrequent zolendronate in women 50 to 60 years of age” där man konstaterade att zoledronsyra vart femte år reducerade frakturrisken oberoende av bentäthet vid start och vid uppföljande mätning, och att det kan vara en bra strategi för kvinnor med låg risk för en långsiktig frakturriskreduktion (Antifracture Efficacy of 5- or 10-Yearly Zoledronate in Women Aged 50 to 60 Years: Secondary Analyses of a Randomized Trial – PubMed). En viktig rapport för framtida läkemedelsstudier lyftes fram, som genom metaregression av multipla randomiserade placebokontrollerade studier visar att förändring av BMD i totalhöft korrelerar till frakturriskreduktion så att man faktiskt kan använda BMD som utfallsmått istället för förekomst av fraktur, och att det gäller oavsett studiedesign och typ av läkemedel (Treatment-related changes in total hip bone mineral density are applicable to trials of varied study designs and to drugs with differing mechanisms of action: meta-regression results from the FNIH-ASBMR SABRE study – PMC)

ESCEO-WHO innovation session

Ett nytt inslag på kongressens program var denna session där utvalda innovatörer fick möjlighet att berätta om sina produkter som på olika sätt har potential att förbättra vården vid muskuloskeletala sjukdomar. Där förekom bland annat olika AI-program som screenar för osteoporos på röntgen av annan orsak, mjukvara/AI för att underlätta samordning av datainsamling vid multicenterstudier, 3D-analys av bilder från DXA-mätning för att bedöma skelettets kvalitet utöver bentäthet och ultraljudsteknik för att mäta bentäthet.

Michael McClung höll en inspirerande föreläsning om strategier för att handlägga osteoporos med mycket hög frakturrisk genom hela livet, mycket utifrån egen klinisk erfarenhet. Det börjar förstås med identifiering av hög frakturrisk, där ett starkt uttryck som ”bone attack” kanske kunde höja vårdens beredskap och sätta igång samma kavalkad av utredning, läkemedelsbehandling och andra åtgärder som en ”heart attack” gör. Sedan är det avgörande med rätt typ av behandling initialt, där han jämförde mycket hög frakturrisk med en rostig gammal bro. Man bör förstås laga bron ordentligt först (med skelettanabol behandling) och sedan bibehålla och skydda reparationerna med ett lager målarfärg (bisfosfonat). Skelettanabol behandling har snabbare effekt, ger större ökning av BMD och frakturriskreduktion samt är den enda behandlingen som återställer mikroarkitekturen. Hur behandlingssekvensen planeras beror på individuella faktorer och hur frakturrisken ter sig efter initial skelettanabol behandling. Sedan är det mycket viktigt att man övergår till planering av underhållsbehandling resten av livet för att bibehålla bentäthet och frakturskydd, t.ex. genom intermittent bisfosfonatbehandling tills vidare.

Kristian Axelsson redogjorde för arbetet bakom uppdatering av den svenska FRAX-modellen utefter dagens demografi och aktuell frakturepidemiologi, för en mer tillförlitlig frakturriskbedömning. Samtidigt introduceras åldersberoende interventionsgränser, och risken för höftfraktur kommer att få en större tyngd än i de tidigare svenska rekommendationerna (Revised Swedish FRAX models and the establishment of age-dependent intervention thresholds – PubMed).

Ett symposium med flera olika talare handlade om GLP1-analoger och muskuloskeletal hälsa. Det blev snabbt fullsatt och många av oss fick improvisera åhörarplatser på golvet och utefter väggarna. GLP1-receptorer finns i många celler och påverkar flera olika processer i kroppen, och har visat sig vara en effektiv behandling för obesitas. Även om viktnedgången i sig har flera positiva effekter på hälsan så finns det fortfarande många obesvarade frågor när det gäller potentiella nackdelar. Vid snabb viktnedgång finns det risk för förlust av muskel- och benmassa, men det kan eventuellt motverkas av rätt typ av fysisk aktivitet och kostsammansättning, i alla fall i djurstudier. Detta kan dock vara en konsekvens av viktnedgången och inte nödvändigtvis orsakat av läkemedlet i sig, det är fortfarande inte helt klarlagt. Risken gäller särskilt äldre sköra personer eller när sarkopeni föreligger redan innan behandling påbörjas, så en rekommendation var att försöka identifiera riskpersoner tidigt och sätta in förebyggande åtgärder. GLP1-analoger verkar också kunna fungera antiinflammatoriskt och där pågår försök med intraartikulär behandling mot artrit t.ex. Det finns mycket kvar att utforska inom ämnet.

Sarkopeni är en sjukdom som borde få mer uppmärksamhet i relation till osteoporos och frakturförebyggande arbete, och det kan bli lättare att driva nu när vi har fått en konceptuell definition från GLIS (global leadership initiative in sarcopenia). Det världsomspännande arbetet utfördes under ett par års tid och utmynnade i en konkret rekommendation om definitionen av sarkopeni, som man sedan ska kunna använda för att ta fram praktiska riktlinjer. Rapporten ”The conceptual definition av Sarcopenia: Delphi consensus from the global leadership initiative in sarcopenia” beskriver processen i detalj. Sammanfattningsvis var man överens om att det inte räcker att använda muskelmassa som mått utan behöver även ta hänsyn till muskelstyrka och muskelspecifik styrka (en muskels styrka i förhållande till muskelvolymen). Vidare att sarkopeni är en systemisk muskelsjukdom, prevalensen ökar med åldern och det är ett potentiellt reversibelt tillstånd. Nedsatt fysisk funktionsnivå är en konsekvens av sjukdomen, snarare än en del av definitionen. GLIS fortsätter nu arbetet med att ta fram en operationell definition vilket är helt nödvändigt för att få en gemensam terminologi och svårighetsgrad av sjukdom att använda i forskning och klinisk verksamhet framöver.

Utöver ett digert program med föreläsningar och symposium fick deltagarna själva botanisera bland drygt 1600 posters som fanns utställda under kongressen, här följer ett axplock av de svenska bidragen

En poster från prof Mattias Lorentzons forskargrupp handlade om hur pågående kortisonbehandling (glukokortikoider) är associerat med ökad kortikal porositet, minskad fysisk funktion och ökad frakturrisk, speciellt kotfrakturer, hos äldre kvinnor. 3 028 kvinnor i 75-80 års åldern delades in i tre grupper; aldrig behandlats med kortison (n=2146), tidigare kortisonbehandling (n=728) och pågående kortisonbehandling (n=154). Fynden visar att risken för frakturer är som störst under pågående behandling med kortison och understryker att riskbedömningen bör gå utöver enbart BMD, genom att även inkludera mått på benkvalitet och fysisk prestationsförmåga för att bättre identifiera personer som kan ha nytta av förebyggande insatser.

Doktorand Diana Lindberg presenterade en studie om patienters följsamhet till denosumab. 3-års persistensen ökade från 51 % till 69 % vid jämförelse mellan tidigare och senare behandlingsperioder; år 2011-2016 jämfört med 2017-2020. Över 90% av alla administrerade injektioner gavs i rätt tid. När medvetenheten om reboundeffekter ökade efter 2016 förändrades behandlingsmönstret, vilket tyder på att ny evidens snabbt kan påverka förskrivning.

Doktorand Agathi Constantinou presenterade utvecklingen av OSCare, ett nytt instrument för att mäta egenvård vid osteoporos. Analysen baserades på 320 deltagare och visade evidens för validitet genom en femfaktorstruktur som fångar centrala dimensioner av egenvård samt acceptabel övergripande reliabilitet (α=0,78; κ upp till 0,85). Instrumentet har därmed lovande psykometriska egenskaper och potential att stärka uppföljningen av patienters egenvård.

Postdoc Evangelia Baldimtsi, PhD, presenterade en studie om underrapportering av kotfrakturer. Av nästan 4 000 undersökta patienter hade 14 % frakturer, men bara 40 % av dessa rapporterades i röntgensvaren. Resultaten visar tydliga skillnader kopplat till ålder, kön och remitterande enhet och lyfter behovet av förbättrad rapportering.

Anna Spångeus, Bitr.Professor, presenterade metod och progress av PRIME-studien. PRIME-studien är större europeisk real‑world‑studie i UCB:s regi. Studien omfattar åtta länder och förväntas inkludera cirka 3 500 patienter som behandlats med romosozumab. Datainsamlingen startade 2025, och i studien deltar 6 svenska kliniker. Studien, som kommer avslutas senare i år, förväntas ge kunskap om behandlingsmönster och följsamhet i klinisk vardag och hur detta skiljer sig mellan olika länder.
Denna studie diskuterades även på en sammankomst som UCB bjöd in till på lördagskvällen, där alla som rest från Sverige var välkomna. Förutom ett perfekt tillfälle att nätverka och umgås fick vi även en summering av några höjdpunkter från kongressen under ledning av överläkare Katrin Rimsby.

Eugene McCloskey höll flera föredrag under kongressen, bland annat om screening av osteoporos och hög frakturrisk. Primärprofylaktisk behandling utförs på bred front inom andra sjukdomsområden men inte för osteoporos. Det finns många faktorer att fundera över förutom kostnadseffektivitet av screeningprogram t.ex. hur man når ut till rätt patientgrupp och får dem att delta, om screening och interventionsgränser ska baseras på FRAX och/eller DXA samt hur man organiserar behandling och uppföljning av patienterna som blir aktuella för åtgärder.

Det sistnämnda var ett av de föredrag som lämnade flest idéer och funderingar kvar hos mig, och jag tycker att vi snart borde vara redo att på allvar diskutera screening och primärprevention för högriskpatienter i Sverige. Tillsammans med uppdateringen av svenska FRAX som träder i kraft 1/6 och nya åldersjusterade interventionsgränser kommer jag hem med känslan att vi är på väg åt rätt håll!